Bestigning av nordeuropas högsta berg

Klockan ringde redan 04:45 och vid 06 hade vi packat ihop tält och packning, ätit frukost och var redo för att ge oss iväg.

IMG_6425

Vi tältade vid 1100 m.ö.h och hade alltså 1369 höjdmeter framför oss att bestiga för att komma till toppen på Galdhøpiggen, 2469 m.ö.h.

När vi gått i lite drygt en timme så fann vi får. Väldigt skygga till en början men de uppskattade helt klart att få smaka på hönökaka.

IMG_6439 IMG_6453 IMG_6469

Strax efter fåren fick vi gå i den första snön. Jag var glad över att vi gått så tidigt då jag läst om andra som gått med snö upp till knäna på grund av att solen hunnit värma snön så mycket i och med att de börjat vandringen betydligt senare på dagen. Dessutom fick vi gå ostört en stor del av tiden, en ultramaratonlöpare sprang smidigt förbi oss efter dryga två timmars vandring och en annan hurtig individ passerade oss lite senare. I övrigt såg vi bara skymten av ett annat sällskap långt långt bakom oss.

Det första snöpartiet var lätt att gå uppför och det gick snabbare än att parera mellan alla stenar men ju högre vi kom desto kämpigare blev det. Dimman låg dessutom tät så vi var tacksamma över de tätt uppmålade röda T-markeringarna.

IMG_6474IMG_6475IMG_6480
Helt plötsligt såg vi toppen, och var förvånade över att den ändå varit så lätt att nå. Självklart var vi andfådda, varma och trötta men vandringen hade ändå gått över förväntan.

IMG_6478

På toppen åt vi lättare lunch och gladdes åt att molnen skingrade sig.

IMG_6490IMG_6501IMG_6504 IMG_6507

Vi påbörjade sedan nedstigningen, något som tog betydligt kortare tid än att gå upp för berget. Vi åkte på rumporna i snön där det gick men ju längre ner vi kom desto mjukare blev snön och i slutet sprang vi istället.

Vi mötte otroligt mycket folk på vägen ner, och var återigen otroligt glada över att vi börjat så tidigt – inte minst då väderprognosen sa att det skulle börja regna, åska och blixtra runt tre på eftermiddagen.

När vi hade runt en timmes vandring kvar började det regna, stenarna blev hala och jag slant – framlänges. Snurrade 360 grader och slog i såväl huvud som händer och fötter. Som tur var hade jag tunna vantar på mig så de gick sönder istället för mina händer. Kunde röra alla leder så det kändes betryggande. Värre var när maken insett att jag var okej och han då började skratta lite smått åt bulan ovanför ögonbrynet,.. jag tog upp mobilen för att se en selfiebild och börjar då gråta över synen som mötte mig. Nåja, jag klarade mig himla bra trots allt och vandringen kunde efter ett par minuter fortsätta.

Nästan nere såg vi en vacker regnbåge i fjärran och bara någon minut efter att vi nått bilen började det störtregna. 

IMG_6520

Vi tog god tid på oss såväl på upp- som nervägen, med många små pauser samt fikastopp och var borta i totalt 9 timmar. Effektiv vandringstid beräknar jag till 4 timmar på uppvägen och 2,5 på nervägen. En otroligt härlig tur och med fantastisk utsikt (när det inte var fullt med dimma vill säga). 

För de som undrar över vårt val av skor kan jag meddela att det inte var några som helst problem att gå i lågskor. Som information kan nämnas att både jag och maken hade ullsockar. På vägen upp när snön fortfarande var relativt hård blev vi i princip inte blöta alls, lite blött längst framme vid tårna men det kändes knappt och vi frös definitivt inte om tårna. På vägen ner när vi såväl åkte som sprang i snön, och den dessutom var mycket mjukare, så blev vi såklart blöta men eftersom vi kunde byta om nere vid bilen gjorde det ingenting. Damasker hade kunnat vara ett alternativ om det skulle vara en ännu längre tur eller om det varit mycket kallare ute, då hade det inte kommit in snö i skon på samma sätt när i sprang i snön på vägen ner. 

Helt klart en tur jag rekommenderar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.